teeaa

Nu har foglossningen härjat i snart 2 veckor och det blir bara värre. Värktabletterna hjälper inte längre och jag måste sjukskriva mig titt som tätt. Att vara hemma är enkelt, visst har man ont men man kan göra allt i den takten som man känner att man klarar och vila emellan så att man inte hinner få så ont, men att jobba är näst intill omöjligt för när jag går till jobbet så VET jag att om några timmar kommer varenda rörelse göra ont och att ta sig hem där ifrån är inte en enkelt match! Jag ska till läkaren på onsdag och får då min sjukskrivning och jag LÄNGTAR efter den för jag vill inte behöva ringa till jobbet mer och säga att jag inte kan komma, det tycker jag är jättejobbigt att andra ska behöva anpassa sig efter mig, men mina arbetskamrater får ju göra det ändå redan. Det är det värsta jag vet när någon säger "nej, sitt du ner och vila Tea, jag tar hand om det", vi är ju där av samma skäl! Vi får våran lön för samma sysslor och då vill inte jag bara sitta ner och den andra ska jobba bakdelen av sig! Det känns inte alls bra!

I alla fall var jag på ultraljud nr.3 i tisdags (20/9), min kära mor följde med som moraliskt stöd då Roger var på utbildning. Vi fick veta att det var två fina, friska, underbara pojkar! Jag blev framskjuten 5 fagar så nu är förlossningen den 8 februari istället och jag är i vecka 21 (20+4 idag). Det kommer förhoppningsvis inte att bli ett planerat kejsarsnitt ser det ut som, det beror på om det blir komplikationer. Jag vill gärna slippa kejsarsnitt p.g.a komplikationerna efteråt, men bara de får ut dem så får de bära sig åt hur rackarn de vill! Jag har börjat kolla mer på vad det finns för hjälpläkemedel till förlossningen och tycker att epiduralen låter hemsk men jag tror det får bli den i alla fall, ville bara ha lustgas innan men då visste jag ju inte att det var två där inne så jag tror inte lustgas kommer göra så mycket nytta, haha!

Vi har nog förresten kommit på båda namnen nu =) Vi ska bara vänja oss vid dem och prata mer om bebisarna först innan man känner om det är rätt. De kan ännu inte skilja bebisarna från varandra på förlossningen (vilket de gärna vill för att kunna skriva rapport om dem en och en) och de är rädda för att de inte kommer kunna göra det innan bf ändå så vem som är vem får vi bestämma sedan.

Nu är jag nästan en vecka sen med att skriva detta inlägg, går in i vecka 20 imorgon, är nu i vecka 19 (18+6) och vi har varit på vårat efterlängtade ultraljud. Låt mig berätta hur detta gick till:

Vi träffade denna snälla och trevliga sjuksköterska(?) Tina. Först när ultraljudet började syntes inget, jag trodde man skulle se bebisen direkt så jag blev först rätt nervös när man gått hemma och oroat sig att man bara inbillar sig att där är en bebis, att man blivit stor om magen och så. Men efter 5 sekunder dök det lilla huvudet upp på skärmen och sedan såg man ryggraden och revbenen, sedan såg man armarna och benen som viftade hej vildt. Jag blev helt varm i bröstet och vart så lycklig att se lilla krodden som jag längtat efter att se i 14 veckor. Man såg det lilla hjärtat slå och jag trodde aldrig att jag kunde bli lyckligare. Ragge satt brevid, s inget men jag kan tänka mig att reaktionen hos honom var den samma som hos mig. När vi tittat på bebisen i någon halv minut och hon förklarade lite vad allt var så dök det upp en cirkel till höger om bebisens huvud, i storlek med dens huvud. Tina förklarade då att det kan uppstå reflektioner (spegeleffekter) under ett ultraljud så att man ser dubbelt liksom. Men ju mer cirklen gled in i bilden så var den inte alls i samma position som resten av bebisens kropp. Tina ändrade lite på sonden och blev tyst. Hon frågade sedan oss "ser ni vad det är?" och jag blev som ett frågetecken och undrade bara vad hon menade? Jag har aldrig vart på ultraljud innan så hur vill hon jag ska kunna förstå vad hon ser? Då skrattar hon til och säger "ni har två små bebisar där". Jag låg resten av ultraljudet och småskrattade och såå många tankar flög runt i huvudet. Glädje, chock,  frågor..

Ja jag kan helt enkelt inte förklara. De första två dagarna var så underliga, de gick åt att bara gå och smälta det och man var minsann sömnig hela tiden av allt tänkande. Som sagt, jag kan inte förklara hur stor glädjen är, den måste uppleves för att kunna förstå. När jag fick veta att jag äntligen var gravid igen var underbart, men detta.. Det är såå mycket större!! Jag vill bara att de ska komma snart så att jag kan få hålla dem i mina armar, älska dem så mycket som det bara går! Mina och Ragges älsklingar, två underbara mirakel gjorda av kärlek. Två underbara barn med människan jag älskar högst på jorden. Sån otrolig känsa... Oslagbart! Jag upplever något som ni andra inte gör, jag skulle önska alla denna upplevelse. Det är maximal lycka, det kan aldrig bli bättre än såhär!!

Längtar så efter er!!