teeaa

Det var helt enkelt för bra för att vara sant...
I onsdags var vi på CSK på kvinnokliniken för att göra ett ultraljud, Roger var med mig hela tiden <3
Efter 5 minuter säger läkaren att hon inte kan se något foster.
Själva ultraljudet gjorde fruktansvärt ont, men det kunde jag leva med. Men efter hon hade kläckt att hon inte kunde se något hade jag ytterigare 5-10 minuter framför mig med denna smärta samtidigt som jag försökte bita ihop och inte börja gråta. Det gjorde så ont innuti mig att höra så jag ville bara hem! Jag trode att hon misstrode mig, att jag bara hittat på allting, och jag bara kved till henne att jag faktist haft symtomen och att det var därför jag gjort gravtestet. Hon svarade med att det är självklart att jag haft symtom eftersom jag hade haft en graviditet. När vi var färdiga pratade ho om att det kunde vara ett utomkvedshavandeskap, de skulle ta lite blodprover och om det då visade sig att jag var gravid så skulle jag bli tvungen att genomgå en titthålsoperation. Tack och lov så fick juag 1½ timme på mig efter att de tagit proverna till att jag kom tillbaka. Jag bara grät! Proverna visade (tur i oturen) att hormonet hade skunkit till 2 (man har 40-55 under graviditet) och hade alltså sjunkit sedan jag gjorde testet. När jag är nere på 0 får jag försöka igen. Kroppen hade redan brutit ner fostret själv och jag behövde inte komma tillbaka. Jag skulle bara gå till vårdcentralen för att ta mer blodprover nästa vecka.

Jag orkar inte detta nu. Jag har aldrig mått så bra som jag gjort under den tiden jag trode att jag skulle få barn! Detta rycker bort allt för mig! Och Roger mår  lika dåligt av detta som jag. Men nu har vi bestämt oss!

Jag tänker verkligen inte ge mig...